kaatrii

Min kära mamma, vad skulle vi göra utan henne? Trots att hon gnäller på att hon inte har lust att laga mat och diska och sånt står hon ändå där varje kväll och lagar middag till oss. Vid den punkten är vi kanske lite mer bortskämda än många andra: vi behöver egentligen inte hjälpa till för allt blir serverat till oss ändå. Men det hindrar oss inte från att faktiskt tömma diskmaskinen, dammsuga eller gå och handla lite då och då. Ändå skulle detta hushåll aldrig kunna fungera så bra som det gör utan min kära mamma.

Min lillasyster Matilda, som nu har börjat bli tonåring. Ack vad ofta man hör dörrar smällas i, skrik och slagsmål pågå och liknande saker. Men vad tyst det skulle vara utan allt det. Vem skulle jag bråka med? Trots allt är jag väldigt glad att hon finns här även hon, det finns stunder som vi har riktigt roligt tillsammans. Att skratta åt något meningslöst eller sitta ute på terassen och sjunga högt för grannarna är vardagsmat för oss.

Mitt andra jag, Therese, som jag nu har delat säng med sen den 18 februari. Att dela säng med någon är inte alltis det lättaste, det är inte många jag skulle klara av det med. Men med Therese fungerar det, för grejjen är denna: jag och Therese är precis samma. Allt vi gör, det gör vi tillsammans, och skulle det vara så att vi måste spendera en kväll utan varandra måste vi ta ett tårfyllt avsked och sedan upprepa "Jag saknade dig massor igår" när vi ses nästa dag.

Min gospojke Nick, som ligger på den obekväma madrassen på golvet bredvid min och Thereses säng och som ibland (ganska ofta) kommer uppkrypandes i våran säng och frågar om vi inte kan titta på film eller bara ligga och prata. Trots att han får sina butterryck blir han alltid glad igen och kommer fram och kramas. Känner man sig lite nere är det alltid Nick man kan gå och få en ordentlig kram av, en såndär "Jagtyckeromdigduärminmys"-kram. 

Våra tre katter, Sunny, Shanti och Klas Diego. Sunny, våran lilla diva, som alltid ska hävda sig och visa vem som bestämmer. Är det inte hennes sätt så är det inget sätt, helt enkelt. Shanti, våran prinsessa, som aldrig kan lära sig att man inte kan äta hela tiden, och som, efter att ha tryckt i sig allas middag, ligger på sängen och "digestar" i timmar och väntar på att nån ska komma och klappa henne. Klas Diego (mamma envisades med att lägga till Diego för "vi är ju trots allt i Spanien"), våran Alfahanne som vill vara sedd och hörd hela tiden. För stunden är hans favorit att ligga under sängar och hoppa fram och bita en i fötterna när man kommer riktigt nära. Trots att detta inte alltid är så trevligt är det bättre än hans förra favorit - sätta på allas ben eller bara gnugga sig mot nåns täcke/kudde/lakan/kläder.

Det är en bra familj jag har, den bästa jag kan tänka mig.