kaatrii

Det var länge sen jag skrattade så mycket som jag gjorde igårkväll. Jag skrattade tills huvudet dunkade, tills man kände den där tickande känslan i tinningarna som bara kan betyda en sak: lugna ner dig för fan! Anledningen: våra nyfunna vänner Matt och Joey.

The story goes like this:
Kvällen började med att jag och Therese gick ner till Shamrock för att hälsa på Katharina som jobbade sin första kväll. Efter en öl kommer det fram en kille till oss och frågar om vi pratar engelska, och om vi har någon aning om vart man ska gå ut i Palma på en Måndag. Läget ligger till såhär: Palma är en partystad, alla dagar i veckan förutom Måndagar. Det finns inga värre dagar i Palma än måndagar när det gäller uteliv. Så vi erbjuder oss att gå med pojkarna och se om vi kan hitta något roligt åt dem. På vägen småpratar vi lite och det visar sig att vi har riktigt trevligt ihop. De är båda 89or (jag och Therese blev enormt chockade, Therese var äldst i gruppen! Trots att vi var födda samma år var jag ändå - såklart - yngst av oss tre), kommer från något ställe utanför London och heter alltså Matt och Joey. Jaha, tänker vi, nyfunna vänner, hoppas de inte tycker vi är alltför störda.
Tillslut inser vi i alla fall att det inte finns ett skit öppet och att det är bäst att gå tillbaka till Shamrock. Så vi promenerar tillbaka, dricker lite till, och plötsligt är klockan 3. Vi är alla hungriga, så det bär av till Diner (trots att jag och Therese har lovat varandra att aldrig äta på Diner igen. Men vad gör man klockan 3 på natten när man är hungrig och inget annat är öppet?)

MEN! Här kommer kvällens höjdpunkt: Påväg till Diner går vi förbi en liten lekpark, och Joey skriker glatt "A playground! Can we play before we go to Diner?"
Återigen chockas jag och Therese: två killar i 19årsåldern som vill leka i en lekpark, precis som jag och Therese alltid vill göra? Kan livet bli bättre? Så vi sätter av till lekparken; gungar, klättrar, balanserar och har tuggumisparkstävling. Efter en timme inser vi att det nog är läge att faktiskt gå att äta, men inte utan att jag lovar att vi ska gå till en ännu större lekplats efter Diner.
Så vi sätter oss och äter, och då ser jag det: Joey kan få till sånadär hundögon som min lillasysters kompis gör, och jag börjar asgarva. Det går så långt att jag inte kan titta på honom utan att skratta. När jag äntligen är klar börjar Therese skratta, precis som jag gjorde innan. Och sen kommer killarna efter. Tillslut sitter vi alla och asgarvar inne på Diner, när någon utbryter: "We're all sitting here laughing, but I bet noone is laughing at the same thing!" vilket leder till ännu mer skratt. Och så gick ungefär hela måltiden; någon sa något roligt som ledde till ännu en rolig sak, och så vidare. Vi lyckades även få in en klysha: "Don't u guys feel like we've known each other for ever? It doesn't feel like we met just a couple of hours ago" Och det var ju sant, för hur många nyfunna vänskaper brukar man leka i lekparker med och asgarva med så tårarna rinner?
I alla fall vad vi till slut klara med maten, och då bar det alltså av till lekplats nummer 2. Jag kan inte säkert säga vad klockan var vid detta laget, men jag gissar på att den närmade sig, eller till och med hade passerat 5.

Vi kommer till nästa lekplats, och det är här det riktigt roliga börjar. Therese och Joey får för sig att sätta sig i såna där bäbisgungor, och Joey fastnar såklart. Therese skrattar så hon gråter, jag skrattar så jag gråter, Matt skrattar så han gråter och Joey surar. Tillslut kommer han loss, men tro inte att han var klar där inte. Nej då. Medans jag och Matt klättrar upp i klätterställningen och tittar på vad de andra gör så bestämmer sig Joey för att klättra på en klättervägg. Problemet är att Joey är kort. Nu pratar vi typ 1.65 här (trots att han påstår att han är 1.69, men det är bara en lögn) Så han klättrar upp på klätterväggen, sätter sig högst upp och kan inte komma ner. Han når inte. Det är i detta läge jag inser: "He's like one of those walking cathastrophys!" Tillslut kommer han i alla fall ner, vi sätter oss alla i klätterställningen och pratar ett tag och sen inser vi att klockan är halv 7 och att vi faktiskt måste hem. Pojkarna, som är här och hälsar på Matts mamma, var inte helt hundra på hur de skulle komma hem, så de singlade slant om vilken väg de skulle gå (Joey: "You call it, heads or tails" Matt: "Heads!" Myntet landar på marken. Matt: "What the hell is heads on a fucking euro coin?!") och tillslut bestämmer de sig för vart de ska gå. Jag och Therese traskar hem, hinner precis stänga våran sovrumsdörr innan vi hör mammas väckarklocka, och somnar tillslut.

That's how we do it in Palma.


Joey, fast uppe på klätterväggen.