kaatrii

Vi har Paula, som fyllde 1 för ungefär en vecka sen, och Otto som är 3. De är jättegulliga båda två, trots att det ibland kan bli lite stökigt när den ena vaknar mitt i natten och skriker så den andra vaknar och man står där med en ettåring på armen och en treåring som gråter och vägrar somna om.

Igår var jag med Otto på barnkalas i Andratx. Det är en halvtimmes bilfärd från Palma och vi tog taxi dit. Jag visste redan innan att det inte skulle finnas en själ där som jag känner, och det visade sig att det var precis så. Jag var omringad av så kallade Barbiemammor; mammor som tror att de är 23 och kan klä sig i kortkort och sminka sig mer än jagvetintevad. Vad har jag då gemensamt med dessa mammor? Ingenting, kan jag påstå, verkligen ingenting. Så jag satt där med Otto, som är ganska blyg och i början var som klistrad vid mitt ena ben. Efter ett tag gick han och hoppade i hoppborgen (ja, de hade hyrt en hoppborg, en såndär gigantisk sak som man blåser upp med luft) och jag stod brevid. Där stod jag sen i tre timmar, i stekande sol, och tittade på hur mammorna försökte bli av med sina barn så de kunde snacka skit med varandra. Jag var dessutom livrädd att Otto skulle studsa ur hoppborgen och landa på cementen brevid, eller råka landa på huvudet och bryta nacken.

Detta fick mig att tänka såhär: fyfan för när man får egna barn och barnkalas är vardagsmat. Små skitungar som springer runt och är höga på socker och bara vill ha mer mer mer av sockret eftersom de, så fort som sockernivån i deras kroppar sjunker, blir jättegnälliga. 

Barnkalas är just nu inte högt upp på min lista över saker jag tycker om.